Förstagångsskägg

Johan. Foto: © Magnus Wester.

Johan. Foto: © Magnus Wester.

Mitt skägg började som en svag tanke långt bak i mitt huvud. Jag var bara 16 vid tillfället och var minst sagt tveksam till att ge det ett försök, med tanke på min klena skäggväxt.

På vägen hem från skolan nämnde jag för min dåvarande flickvän att jag funderade på skägg. Hon blev tyst en stund, sedan sade hon till mig: ”Är det något du vill, så kör på det. Ångrar du dig så är det ju bara att raka dig igen.”

Sagt och gjort. På jullovet slutade jag raka mig överallt utom på överläppen. Efter några veckor hade jag lyckats få till ett tunt getskägg, polisonger och en tunn linje som löpte längs med käken och förband de båda. Ungefär vid den tidpunkten frågade min mamma mig lite diskret om jag ”försökte skaffa skägg”. Jag svarade ja, och sen var det inte mer med det. Jag kände mig någorlunda nöjd med skäggväxten, och bestämde mig för att våga gå till skolan orakad efter lovet.

Reaktionerna jag fick i skolan var enbart positiva och uppmuntrande. Skägget ansade jag med trimmer, så att det inte skulle växa för fort.

Ta hand om skägget började jag inte göra förrän det började uppstå kluvna toppar i det, framåt sommaren. I ren desperation sökte jag på internet efter tips och råd.

Jag följde noga anvisningarna jag fick och schamponerade, balsamerade och oljade in skägget med en organisk olja minst en gång i veckan. Efter någon månad så var skägget inte bara mindre spretigt, det var dessutom färre kluvna toppar och huden mådde mycket bättre.

Nu, så här nästan ett år efter att jag påbörjade mitt skäggäventyr, så skulle jag inte för något i världen kunna tänka mig att raka av mig skägget. Det har blivit en stor del av min självbild och således vem jag är. För övrigt så är det väldigt skönt att kunna stryka sig över skägget när man funderar på något.

Johan