Skägget som kroppsdel

Martin Larsson. Foto: Ludde Lundberg. CC-BY.

DJ Beardonaut in action. Foto: Ludde Lundberg. CC-BY.

Det började 1994. Layne Staley hängde på mick-stativet och ylade ”If I would, could you?” Grunge-skägget var ett faktum. Fjunigt och hemskt. Men nödvändigt.

1998 åkte det av, efter att ha blivit något mer substantiellt. För en teaterföreställning. Jag såg ut som en 12-åring utan. Som en tomat. Det kändes som ett förräderi.

Sen dess har det stadigt expanderat. Det blev längre. Polisonger växte sakta ihop med skägget. Mustasch likaså. Helskägget var och är ett faktum.

Numera sköter jag det noga. Kammar det flera gånger om dagen (när jag gått upp, före duschen, efter duschen, när jag kommer hem, innan jag går och lägger mig). Tvättar med tvål. Går till Barber & Books fyra gånger per år för att hacka in lite vinklar och vrår. Trimmar och håller efter däremellan. Numera är inte syftet längd, utan volym och vinklar.

Skäggidoler: Gustav Vasa (fyrkantiga perioden, inte långa tomteskägget). Neil Fallon. Steve von Till. Kirk Windstein. William Fitzsimmons (även om det aldrig kommer bli så stort). Min kompis Martin när han låter det växa.

Skägget växte ut som en markering att något blivit annorlunda. En yttre förändring för att matcha en inre. Att ta bort det helt nu skulle kännas som att klippa av mig ett finger, eftersom det blivit en så integral del av den jag är. Form och längd kan komma att ändras, men det kommer aldrig försvinna helt.

Martin Larsson

Martin Larsson. Självporträtt. CC-BY.

Volym äro syftet. Martin Larsson. Självporträtt. CC-BY.