Hårhemligheter

Ibland är det bara för pinsamt eller jobbigt att berätta om hår, hår på fel plats, misslyckade frisyrer eller hår som fått fel färg. Här kan du berätta dina hemligaste hårhemligheter helt anonymt:

  • Här kan du berätta anonymt om hår! Vi publicerar hemlisarna här på Hårwebben och i utställningen Hår som öppnar 17/10 2012 på Nordiska museet.

Hårhemlisar

”Jag har alltid varit så avundsjuk på min pappas svarta (mörkblond enligt passet, men det är snudd på kolsvart) hår. Särskilt när jag var riktigt liten och önskade så att mitt mellanbruna, lätt solblekta hår hade varit lika mörkt och fint och helst lockigt som min pappas. Tills jag en dag när jag var 8-9 år såg en riktigt trashig tonårstjej med färgat svart hår och utväxt på Ica. Det var första gången jag noterade att en person hade färgat hår, och det såg hemskt ut. Jag ska nog inte ha svart hår om jag inte fick det från början tänkte jag, och idag nöjer jag mig med att färga bort det solblekta till en jämnt chokladbrun färg.”


”Jag är kvinna. Jag har raggarsträng och mustach. Inte jättemycket. Men nog så synligt om man tittar efter.”


”Jag och hår har aldrig haft ett bra förhållande. Jag är en mörkhårig tjej med hirsutism (medicinskt term för kvinnor med ”manlig” behåring, eller som jag själv ser det: jävligt hårig tjej. Detta tack vare hypoandrogenism). Puberteten var värst. Håret började växa och växa på alla möjliga ställen, samtidigt som man såg alla andra tonårstjejer som såg så lena och fina och hårfria. Det mest pinsamma var håret på ansiktet och rumpan. Jag vägrade duscha i de allmänna duschuttrymmen på idrotten för jag skämdes så för min håriga rumpa. Och jag var övertygad av att när mina klasskamrater föreslog att jag skulle spela den manliga prinsen på teatern så var det för att dom tyckte att jag såg hårig och manlig. Nej, om jag skulle vara med så tänkte jag spela prinsessa, den absoluta kvinnliga rollen. Det fanns inga undantag! Jag skämdes för mycket och dom visste inte det.

Sen så har vi håret på huvudet som ska fixas och trixas. Mitt hår är tjock, buskigt och gör aldrig det man vill. Det spelade ingen roll hur mycket spray och vax och mouse jag använde. Det ville aldrig sitta rakt och fint. En frisör föreslog att jag skulle framhäva mina ”fina lockar” och ”tjockt hår” men det gick åt skogen det med.

Och sist men inte minst så har vi det psykologiska: trikotillomani. Ett impulskontrollstörning som jag levt med i mer än 10 år och som blev värre och värre genom tiderna. Jag rycker ut hårstrån från huvudet, ögonbryn, ögonfransarna och till och med könshåret. Det går bara inte allt sluta. Psykologerna har försökt prata med mig, använda KBT, raka av mig håret, ge mig antidepressiva mediciner men händerna lyssnar aldrig. Jag kan rycka håret medvetet och omedvetet och det slutar ofta med kala fläckar här och där som jag alltid måste dölja, hårtusssar runt om i rummet och självklart: skam. Skam som får det hela att gå i en ond cirkel: för en del av mig tycker att det känns bra av att rycka (psykologerna kallar det för belöning) och jag gör det gärna när jag känner mig dålig, Så om jag skäms, då rycker jag ännu mer.

Så som jag sa tidigare: jag och hår har aldrig passat in.”


”Aldrig har jag ångrat mig så mkt som när jag rakade ‘bikinilinjen’ innan resan till Barcelona, de hetaste veckorna på hela sommaren.. Så fort jag rörde på mig svettades jag, och det kliade och sved där jag rakat mig och det var så otroligt ovärt och meningslöst.”


”När jag var tolv år började jag få hår under armarna. Jag tyckte inte om det, så jag brukade i smyg låsa in mig på toaletten och frisera det med en nagelsax. Det var tunt och blont så det räckte med en nagelsax, även om det hade varit mer praktiskt med en rakhyvel. Min mamma rakade sig inte, så det fanns aldrig några rakhyvlar i duschen jag kunde låna. Anledningen till att jag inte tyckte om mitt armhålehår var att det inte kändes ”mig”. Det finns många saker man inte kan göra något åt när man kommer in i puberteten, såsom att man börjar lukta annorlunda pga hormonerna, men att ta kontroll över håret under armarna var något jag kunde göra för att inte förlora mig själv.”


”Jag rakar inte benen (jag är kvinna). Efter hårdebatten och internetmobbingen som uppstod efter Melodifestivalsfinalen så kommer jag nu även att sluta raka armhålorna. Att ha orakade armhålor och orakade ben som kvinna i Sverige idag är OERHÖRT provocerande. Det är så otroligt sorgligt. Att människor inte vet vad ordet kränkning betyder och misstar det för yttrandefrihet är också sorgligt. Sverige har blivit ett väldigt sorgligt land att leva i.”


”När jag var liten hade jag väldigt tunnt hår. Och folk i omgivningen sa att om man klipper det kort så blir det tjockare… Sagt och gjort, min mor tog mig med till frisörsalongen när jag var fem år, och där klipptes min hästsvans av. Jag hade svårt att gilla min nya frisyr! Och när jag samma dag skulle springa hem till min kompis, mötte jag en äldre man på cykel, och han sa: ”Tjenare grabben!” Där och då bestämde jag att jag aldrig, aldrig skulle ha kort hår någonsinn igen!!! Och hästsvansen ligger i en plastburk någonstanns i gömmorna… Och håret det har varit tjockt och långt i hela mitt liv!”


”Jag började med brasiliansk vaxning för att bli av med mina flytningar och klåda. Jag hade fått väldigt långa och tjocka hårstrån som irriterade, efter att tidigare ha rakat under flera år.
Så skönt! Inte att göra det kanske, men det gick bättre än jag trott. Jag hade turen att hitta en mycket duktig, osentimental kvinna som verkligen kan sin sak.
Jag vaxar sedan dess 1-2 gånger per år.
Det hjälpte verkligen mot mina underlivsproblem!
Att min käre fick en ordentlig överraskning, som satte lite extra fart på kärlekskänslan för oss båda, blev en kul bonus.”


”Jag tycker hårstrån som växer runt bröstvårtorna är fult och rakar oftast bort dom.”


”Varför måste hårväxten bli till det sämre utseende- och bekvämlighetsmässigt när man börjar bli lite äldre?
Som ung man har man en ganska snygg och utseendemässigt balanserad hårväxt såväl på huvud som kropp. Plötsligt en dag upptäcker man att den välbalanserade hårväxten, exempelvis könshåret, är glesare men längre och spretigare. Dessutom börjar det växa hår på ställen som man överhuvudtaget inte är intresserad av hårväxt på. Man har plötsligt fått både öron- och näshår som måste tuktas, ögonbrynen behöver samtidigt börja åtgärdas när man går till frisören. Könshåret som tidigare höll sig runt könsorganet, börjar lika plötsligt växa ut över detsamma. Otrevligt!”


”Håret har alltid varit till både glädje och sorg för mig genom livet. Glädjen har varit att jag aldrig har behövt raka mina ben, sorgen har varit att håret har varit mjukt skandinaviskt. Tidigare hade jag dock något tjockare hår. Jag har alltid varit ganska modig och har provat olika frisyrer och olika frisörer. Min hårresande historia som jag ska berätta här är från 70-talet.
Jag fick för mig att både permanenta och slinga håret. Det tog flera timmar och när jag slutligen såg mig i spegeln fick jag en rejäl chock. Jag såg ut som en av bröderna Marx!!!
Det sade jag också till min hårfrissa och hon tog mycket illa vid sig, när jag på hennes fråga om jag var nöjd, sade:
-NEJ!!! Jag ser ju ut som Graucho Marx!
När jag kom hem grät mina barn och sade att de ville ha sin mamma tillbaka.
Två dagar senare åkte jag till en annan stad och klippte mig kort-kort och fick en mycket tuff frisyr, som senare blev modern.
Ja, det var kanske ingen hemlighet, eftersom det varade i tre dagar, men en mycket pinsam historia. Ylva”


”Jag har permanentat håret sen jag vart tretton, alltså i tolv år. Det har varit omodernt hela tiden men jag gillar verkligen att ha lockigt hår och tycker att frisyren blir lättare att fixa. Speciellt när jag hade kortare hår, strax nedanför axlarna, då kunde jag bara kliva upp på morgonen och så var det klart. Behövde inte ens kamma mig.
Nu är håret så långt att det går nästan ända till rumpan och dessutom nästan rakt så då måste jag ha hästsvans eller i alla fall fästa pannhåret i nacken så det inte hänger i vägen. Knut har jag väldigt ofta, ibland i nacken, ibland Lilla My-liknande. Om jag har tid sätter jag upp det lite mer invecklat. Fläta, vanlig eller inbakad, är också en bra frisyr. Möjligen bortsett från att den inbjuder kompisar och arbetskamrater att dra i den. Vilket de av någon outgrundlig orsak aldrig gör när jag har hästsvans.
Jag permanentar högst en gång om året så periodvis har jag nästan rakt hår och då blir det alltid mer pill med frisyren. Det är svårare att forma håret när det inte är permanent i. Jag gillar egentligen inte stylingprodukter men ibland använder jag volymmousse. Jag använder också hemskt mycket balsam och hårkurer för att längderna inte ska bli torra och risiga och så har jag alltid volymschampo. Periodvis använder jag tjärschampo, vet inte om det finns i Sverige (jag bor i Finland), eller björklövsschampo. Har aldrig färgat eller tonat håret.
Mina värsta hårkatastrofer skedde båda i högstadiet. Först gav en frisör mig för stark permanent så att mitt långa hår gick av och blev hängande i olika långa flickar, de längsta vid axlarna och de kortaste vid öronen. Eftråt sa frisören att det var mitt eget fel, jag borde inte ha varit utomhus med håret så mycket. Sedan var det en annan frisör som undrade om jag ville ha håret uppklippt men jag sa att jag bara ville ha det toppat. Det struntade hon i, medan jag lästa Se&Hör hade hon klippt upp det ändå. Som grädde på moset tog hon pannhåret och rullade upp i fyra små kanelbullsliknande knutar längs hårfästet i pannan och fäste med svarta klämmor av en typ som jag tycker är ful. Knutarna gick förstås lätt att bli av med hemma, men chocken när jag tittade upp från tidningen och fick se detta var sådan att jag nästan tog till lipen direkt.”


”Som vuxen har jag alltid haft långt tjockt hår och trivts med det. Som barn var det min mamma som bestämde när det var dags att gå till damfriseringen. Jag tyckte till en början att det var spännande att bli satt i frisörstolen och var förväntansfull på att bli fin i håret. Vad jag inte visste var att min mamma redan hade pratat med frisören om hur han skulle klippa mitt hår. Jag försökte att berätta hur jag ville ha det, men märkte att han inte lyssnade på mig. När han hade klippt färdigt såg jag ut som en kortklippt pojke och hade lust att bara skrika rätt ut. Än idag tycker jag att det är obehagligt att gå till frisören och klippa håret. Nu närmar jag mig 50 års ålder och räddningen kom för ca 5 år sedan när jag fann en mycket förstående och duktig nyutexamenerad ung frisör som förstod mig.”


”Min son, sex år gammal, fick i morse syn på mina håriga ben (jag orkar inte raka benen/ta bort hår med kräm) under större delen av vintern. Det är ganska jobbigt, det växer ju ut så fort!.
Han utbrast: Titta, du har ju håriga ben som en karl!
När han säger så skrattar jag bara, men när det är dags att gå till badhuset eller till gymet så åker rakhyveln fram. Det känns ändå lite obekvämt att visa sig med håriga ben inför främlingar.”


”Inte så pinsamt och inte ens om mig, men lite intressant.
En kompis till mig var au pair i USA i slutet av 80-talet. Hon rakade då inte benen och de killar (och tjejer) hon träffade där tyckte det var oerhört märkligt. En gång var det en kille som började dra i håret på hennes ben bara att han var så förundrad över det. Det var ingen pojkvän eller person hon kände jätteväl utan hon satt i short rätt nära den här killen när man tittade på TV ett gäng tillsammans. Det kändes verkligen som ett intrång i hennes integritet, men hon blev så paff att hon visste vad hon skulle säga.”


”ag har av naturen ganska håriga ben. Nu i mogen ålder, rakar jag benen högst en gång inför sommarsäsongen.Det har liksom tunnats ut…
Men när jag var yngre kändes det jobbigt med kraftigt mörkt hår på benen och här kommer min ”hårhemlis”:
Eftersom jag tyckte att det var läskigt att raka benen,så köpte jag blonderingscreme och körde ett lager från låren och nedåt. Blont,kraftigt hår på benen kändes fint istället för mörkt-åtmistone på 70-talet då det var helt ok med både hår under armarna och på benen!”


”jag är 39 år och har inte rakat benen sedan början på 90-talet. Ett minne från när jag nyss slutat raka benen har etsat sig fast och gör sig påmint varje vår då benen åter visas upp utan skyddande strumpbyxor. En kille som då såg mina ben utbrast: ”Va, såna trodde jag bara man hade i Rumänien!”. Inte så kul att höra, men jag har ändå bitit ihop och stått ut med mina rumänienben sedan dess. ”


”Jag har inte badat utomhus sedan jag var ca 15 för att jag är så hårig. I relationer har jag alltid varit obekväm med min kropp och aldrig visat mig naken i dagsljus, inte pga av formen, utan för att hur mycket jag än rakar, vaxar, grejar får jag aldrig så där slät och vacker hud som många andra tjejer. Metoderna som rycker ut hår leder oundvikligen till invuxna hårstrån som jag inte kan sluta pilla på, och det leder oundvikligen till rödlila ärr som tar en evighet att blekna. På detta har jag blek hud som aldrig blir solbrun, så att alla hårsäckar syns. Jag är aldrig barbent när någon kan se mig. Jag tycker inte ens om att vara barbent när jag är ensam hemma.

För några år sedan gjorde jag något som jag har drömt om länge: jag tog bort håret på ben, under armar och vid bikinilinjen (vilken för mig gick långt ner på låren) med laser. Allt försvann inte, men det tunnades ut betydligt. Nu kan jag i alla fall ha kjolar med strumpbyxor utan att hår sticker ut, eller att strumpbxorna fastnar på stubben. Jag får dock fortfarande invuxna hårstrån som lämnar rödlila ärr och hårsäckarna syns, så jag har fortfarande inte varit barbent ute.

Det allra värsta är att jag, utöver ”normal” hårväxt, är täckt av ljust fjun. Hela kroppen: ansikte, hals, mage, rygg, rumpa, alla ställen som är vackert släta på de flesta tjejer är täckt av långa fjun på mig. Jag har blivit undersökt av läkare och det är inget fel på mig, jag har bara dragit en nitlott i det genetiska lotteriet.

På ett plan förstår jag att jag nog har en släng av body dysmorphic disorder, och att jag ser min kroppsbehåring mycket värre än hur andra ser den, men det hjälper inte mot knuten i magen när jag ser min rygg i motljus i badrumsspegeln och ser mattan av fjun, eller när jag ser med avundsjuka alla tjejer i shorts och klänningar på stan en varm sommardag.

Kroppsbehåring är så hämmande, den har verkligen lagt hinder för mig i mitt liv och orsakat så många negativa känslor och tankar. Min hemlighet är att om en ande dök upp och gav mig tre önskningar, skulle jag önska mig slät, hårfri hud innan jag önskade fred på jorden och att planetens resurser fördelades mer rättvist.”


”Blonderade mig när jag gick i gymnasiet. (1980) Kom sent till klassen, dörren var längst bak. Läraren tittade upp för att se vem som kom in, tappade hakan och bara stirrade på mig. Hela klassen vände sig om och skrek! Mitt mörkt bruna hår hade blivit morotsfärgad. Fick lära mig att jag behövde bleka håret i två omgångar. Det var inte så vanligt då för killar att blondera sig.”