Kroppshår

Dela med dig

Kroppshår

När blev vår biologiskt naturliga kroppsbehåring något vi måste tukta och avlägsna från våra kroppar?

Kroppshår äckligt eller naturligt självklart?

Vår kropp är till 95 % täckt av biologiskt naturligt hår. Vår kroppsbehåring består av två sorters hår, vellushår, ett fjunlikt luddigt hår samt terminalhår, ett grövre och längre hår som växer fram under puberteten och är en del av den biologiska process vi genomgår i vår utveckling till könsmogna vuxna.

Trots denna naturliga del i vår utveckling som människa anses kroppsbehåring i stor utsträckning vara besvärande och generande. Det gäller merparten av den kvinnliga kroppsbehåringen samt vissa delar på den manliga kroppen.

Rakhyvel, nyförvärvad till Nordiska museets samlingar.

Rakhyvel för kvinnor endast 5 cm lång, 1920-talet, nyförvärvad till Nordiska museets samlingar.

Men när blev vår biologiskt naturliga kroppsbehåring något vi måste tukta och avlägsna från våra kroppar? Det är en fråga som inte lätt besvaras, kanske går den inte att helt besvara med annat än teorier.

Det kan fastställas att vårt kroppshår har förändrats och minskats genom tiderna, och i den utvecklingen kan vi följa två tydliga spår.

Ett spår är den evolutionära utveckling vår kropp genomgått. Enligt Charles Darwin är kroppsbehåringens förändring ett steg i människans utveckling och överlevnad, förknippat med det sexuella urvalet, attraktion mellan män och kvinnor.  Ytterligare teorier kring just de sexuella attraktionskrafterna rörande kroppshårets naturliga bortfall och begränsning har även framlagts av andra forskare genom tiderna.

Det andra spåret är människans egen påverkan att avlägsna sitt kroppshår. Men när blev denna naturliga kroppsbehåring något som människan aktivt valde att tukta och avlägsna?

En exakt kunskap om när, hur och varför detta synsätt på kroppens behåring uppkom kan inte fastställas men olika teorier har lagts fram.

Var det när vi inte längre behövde kroppshåret som skydd från yttre påfrestningar? Blev vi då påminda om vårt djuriska ursprung och måste avlägsna håret för att vi skulle bli den civiliserade människan?

Är kroppshåret en möjlighet att möta ett underliggande behov av att särskilja könen. Genom att göra kroppshåret till ett manligt attribut måste det avlägsnas från kvinnan för att hon skall uppnå kvinnlighet?

Är det ett sätt att hindra en frigörelse, genom att avlägsna de naturliga tecknen på vuxenålder och sexuell mognad?

Viljan eller kravet att ta bort vårt kroppshår återkommer genom historien

I gamla Egypten, omkring 3 000 f.kr uppmanades kvinnorna att presentera sig i ett kroppshårsbefriat skick. Avlägsnandet av kroppsbehåringen skulle ske med sådan diskretion att det aldrig kom till mannens kännedom.

Omkring år 0 finns det källor som omtalade självklarheten i att romarinnorna avlägsnade håret från sina ben.  Även männen uppmanades att se över sin kroppsbehåring.

Ser vi till den moderna tiden och Sverige så har klädmodet i stor grad påverkat uppmärksamheten för vår kropps behåring. Under 1920-talet skapades ett nytt klädmode som visade delar av kroppen som förut varit dolda, framför allt håret under armarna kom att uppmärksammas. Något senare, vid tiden för andra världskriget, började uppmärksamheten även riktas mot benens behåring.

Efterfrågan på hårborttagningsprodukter har ökat i samma takt som kroppen blivit mer och mer exponerad.  Denna inofficiella symbios mellan modet och efterfrågan på hårborttagningspreparat syns extra tydligt i badmodets utveckling. Enligt undersökningar ökar borttagandet av hår just under badklädessäsonger.

Under 1990-talet introducerades stringtrosan på den svenska konfektionsmarknaden och den vann stor popularitet hos unga kvinnor. Stringtrosan medförde ett nytt uppmärksamhetsfokus på intimbehåringen vilket i sin tur medförde efterfrågan, förväntningar och  krav på tuktandet och avlägsnandet av intimhår.  Att avlägsna intimhår förekom dock redan under antiken. Både egyptier, greker och romare sägs ha rakat sina intimområden, liksom många troende muslimer.

Hårborttagningens verktyg

De tekniker och preparat som har brukats i syfte att bli hårfri är många, allt från tillfälliga lösningar till mer eller mindre permanenta.

Genom tiderna har det ryckts med pincetter, rakats med slipade stenar och metalliska blad, slipats med pimpsten och sandpapper, och strukits med hopkokade krämer över de hårbevuxna områden aktuella för hårbefrielse.

I dag finns flertalet olika hårborttagningsalternativ för både män och kvinnor, dels för privat bruk och dels genom salongsbehandlingar. Det mest brukade sättet att avlägsna kroppshåret i vår samtid är rakning med rakhyvel. Andra vanliga produkter som används för hårborttagning är vax och olika kemiska hårborttagningskrämer. Dessa behandlingar ger en kortvarig effekt.

Till de mer långsiktigt effektiva behandlingarna hör epilering, diatermi och laser. De bygger på att ström eller stark värme når ner till hårroten och förstör hårrotens möjligheter att producera nytt hår.

Tillsamman med den kommersiella marknaden och det ökade fokuset på kroppen, där den framgångsrika människan framställs med total kontroll och vilja att ta hand om sin kropp, har de ökade förväntningarna och kraven på en hårfri kropp vuxit fram. Att vara hårfri omnämns ofta i sammanhang som ren, fräsch och naturlig.

Den manliga kroppsbehåringen har också varit i fokus genom tiderna.  Men då det gäller den manliga kroppsbehåringen har det växlat mellan att anses manligt med mycket hår, till att endast ha hår på begränsade kroppsdelar som ben och underarmar.

Benbehåring tycks vara en känslig fråga eftersom trenderna för detta hår är tydliga; en man utan hår på benen anses omanlig och en kvinnas benhår anses okvinnligt.  I kölvattnet av dagens livliga debatt om en kvinnas hår under armarna  förstår vi att kroppshåret är ett mycket känsligt ämne som tycks väcka reaktioner och locka till aktioner och uttryck av varierande slag.

Kroppshår är ett av de ämnen i vilka vi ska fördjupa oss i den kommande utställningen om hår. Fram till dess hoppas vi att ni vill dela med er av era erfarenheter, tankar och funderingar kring kroppshår, så att vi kan få ytterligare kunskap och forskningsmöjligheter på området. Här på bloggen är ordet fritt inget är rätt eller fel, vi har inga pekpinnar. Rena påhopp och utlämnanden av personer publiceras inte.

Utställningen om hår öppnar i oktober här på Nordiska museet.

Cecilia Wallquist / Intendent